Februari. Tungt, kallt, mörkt och lite för många månader kvar till sommaren. Tuff månad för alla som törstar efter kärlek och inte har någon att hålla om. En månad som påminner om alla mysiga kvällar med choklad, chips och lite härlig gourmé mat. Tillsist inser din kärlek att alla fina kvällar satt sig kring magen, känner sig för snäll, aldrig varit spännande eller rik..
Och förtillfället känns det toppen, dock singel, men vad gör det när man trivs så bra med sig själv. Visst så saknar man väl någon att kunna kramas med lite då och då, men så är det väl alltid :)
Sakta men säkert går det mot vår-tider oxå, funderar skarpt på en till gaddning bara tillfälle för ekonomi ges.
Tanken slog mig för inte allt så länge sedan och det är tack vare mina underbara vänner, eller om man ska kalla det för föredetta vänner som man inte kan låta bli att tänka på texten i "Alderland" Saknar dessa tider och för att göra det mindre bortglömt så passar det ypperligt med ännu en tidlös tatuering.
En efter en lämnade vårt hem.
Fast alla vi var bofasta i himmelen.
Lämnade allt så barnsligt och kallt.
Kvarglömda är vi med minnen överallt.
Och gamla rum dom fylls med nya vänner.
Men det finns ingen plats för dig och mig i allt det här.
Jag hatar er jag hatar det som händer.
Och jag vet inte längre vem du är.
I Alderland är inget som det ska..
Ni ringer ibland dit guldet blev till sand.
Ni säger att ni saknar oss och Alderland.
Men vad ni än gör, gamla minnen dör.
Kvar är jag med känslan att va utanför.
Och jag vill inte skaffa nya vänner.
Men du har hittat nya rum och liv att leva med.
Jag hatar att jag känner det jag känner.
Men jag vill inte va här utan er.
Nere på vårt fik så har jag saknat era skratt en längre tid.
Men nere på vårt fik sitter en flicka som är stark och jag går dit.
Först nu kan jag förstå allt det som händer.
Att Alderland är evigt, enbart människorna byts ut.
Jag kommer alltid minnas mina vänner.
Men tiden här för mig har nått sitt slut.
